Hur skapades Husmanskosten i Sverige men även i Europa

Från Sveriges nordligaste punkt till den sydligaste lika långt som mellan Sydskåne och Rom!  BONDE - fast boende jordbrukare  1) bonden som yrkesutövare inom agrarnäring 2) bonde som tillhörig social klass i det förindustriella samhället 3) bonde som medlem i politisk grupp i ståndssamhället.  bönder= allmoge svensk bondekultur/bondesamhälle = förindustriellt samhälle Bönder med många binäringar t ex forkörning och hemslöjd.  Bonden brukade en gård som han hade brukningsrätt till och i princip kunde vara självförsörjande på, men en stor del av överskottet lämnade han ifrån sig som skatt eller ränta.

Äganderätten till jorden styrde (ungefär 1/3 av vardera slaget): Frälsejord, frälsebönder - brukade adelsjord, Adel, befriad från skatt till Kronan. Frälsebönder betalade avrad till adelsmannen (skatt/jordränta) Kronojord, kronobönder brukade kungsgårdar och kronohemman, kyrkobönder - brukade kyrkojord. Adelns, kronans och kyrkans bönder var landbor. Skattejord, skattebönder var självägande och betalade skatt till Kronan (och kyrkan).  Skatt kunde betalas i natura, som arbetsinsatser med produkter eller pengar.  Under 1700- 0ch 1800-talen tillväxte böndernas andel av jordegendomar kontinuerligt. Först var det Kronobönder som friköpte sin jord. Efter 1789, då det blev tillåtet för bönder att köpa frälsejord, ökade bönderna sitt jordiinnehav på adelns bekostnad. Den självägande bonden började framträda på 1800-talet. 1850 ägde bönderna den övervägande delen av jorden i Sverige.  Storbönder blev en ny viktig grupp.  Antalet jordlösa ökade under perioden 1751 - 1850     från färre än 50 000 till ca 200 000. Antalet bönder från 190 000 till 200 000.  År 1870 hade nästan 90% av Sveriges befolkning sin utkomst/försörjning från jordbruk med binäringar och levde på landsbygden.

År 1900 var det 55-60%

År 2000 var det ca 2 %. 

Bondehushåll – 1700-talet    Bonde+ bondhustru, kvinnornas ålder vid giftermål ca 24-28 år,  bonden var ofta ngt äldre. Man bildade familj först när man kunde tillträda ett eget jordbruk. tre-fyra överlevande barn (drygt fyra av tio nyfödda barn dog före femton års ålder) dräng eller piga ev. några äldre ur föräldragenerationen  Medellivslängd   man 34 år, kvinna 38 år (2000-tal ca 76-81 år) 20% dog före 15 års ålder. En 15-årig pojke kunde förväntas leva till 58 år och en flicka till 60 år.  Mångsyssleri, säsongsstyrt. Självhushåll  Byar  "Ordet by står i allmänhet för en grupp om minst två gårdar på landsbygden, där bönderna fattar någon form av gemensamma beslut om markutnyttjande, hägnadsskyldighet och förvaltning av samfälld egendom." Gärdessystemen med krångligt inordnade tegar samt hägnadssystemen var den viktigaste ekonomiska motiveringen för byorganisationernas existens.  Skåne, stora rundbyar  Carl von Linné 1749:  "det var en slätt utan berg, backar, stenar, floder, sjöar, träd eller buskar. Landskapet var svagt kuperat, böljande. Om sommaren var all mark betäckt med den härligaste säd av vinterråg och korn". 

1700-tal  Ängarna lågt liggande marker som inte gick att använda som åker. Skogen var sedan länge försvunnen på grund av hög grad av uppodling och intensivt behov av betesmark. Överskott av spannmål.  I Skåne, stora byar med 10-20 gårdar, men även 40-50 gårdar.  I Skåne fanns ca 130 säterier, skånska herresäten , enligt Linné: "de vackraste slott" med sina murar, torn och vindbryggor.  Skogsbygder/högland, ensamliggande hemman (kraftig hemmansklyvnimng blev så småningom små byar - och ibland stora)  Områden med stark hemmansklyvning Norra Skåne, Småland,  Värmland, Dalarna. Västergötland - mycket stora byar 20-40 gårdar.  Norra Skåne, Småland, södra Västergötland och södra Östergötland, skogsbygd med dåliga förutsättningar för åkerbruk. Ängs- och betesmarker viktiga i dessa trakter - för kreatursdrift. Överskott av animaliska livsmedel, kött ost och smör. Saluslöjd, hantverk viktiga näringsgrenar. Oxdrifterna från bl a Småland viktiga inslag i Stockholms och bergslagens livsmedelsförsörjning.  Bohuslän-Halland, skoglösa, kreatursskötsel viktig. Fiske, sill.  Närke-Västergötland, inriktning mot kreatursskötsel. Uppodlad åker ca 15% av den totala landarealen. Närkes slättbygder cirka 8-10 gårdar per by.

Östra Mellansverige (Mälardalen+Östergötland) hög uppodlingsgrad. Omfattande odling av bl a vete och råg. Östsverige, liten hemmansklyvning, cirka 4 gårdar per by.  Bergslagen, gruvdrift, framställning och beredning av järn, som vid 1700-talets början stod för ca 70 % av Sveriges export. Bergslagen var sedan århundraden den region som hade den starkaste befolkningstillväxten i Sverige. Bergslagen var Sveriges största införselområde för livsmedel, såväl spannmål som animalier mm.  Dalarna, stora klungbyar, skiftat i små skiften.  Norr om Dalälven, dåliga betingelser för jordbruk, jakt, fångst, fiske. Linné om folket i norra Dalarna: "kött och mat tages mest av skogen, av fisk, fågel, renar och älgar och flera vilda skogsdjur". Prästen hade "av vart stort djur en bog, skottbog kallad, samt 10:e penningen av vart skinn."

limes norrlandicus, biologisk och kulturell "Norrlandsgräns", linje Strömstad-Karlstad-Gävle. Klimatgräns och gräns för vilväxande ek och ask, sydgräns för fäbodväsende,  nästan ingen frälsejord norr om gränsen, ojästa, bröd norr om jästa söder om, gräns 2-4-hjuliga vagnar, folktro, oxkörning, långmjölk(tätmjölk), messmör, mesost, byggnadstekniker mm.

Fast byorganisation

Bystämma som beslutande organ, dömde ( med grund i landskapslagarna) enligt sedvanerätt och hade makt att bötfälla försumliga bybor. Alla bybor underställdes byalagets beslut. Alla måste komma till stämman. Den som var förhindrad måste skicka ett ombud. Byordningen övervakade byns ssamtliga medlemmar. Ålderman valdes eller tillsattes efter turordningsregler, vanligen på ett år i taget. Byordningen kontrollerade byns eldstäder, organiserade gemensamt underhåll av inhägnader, vägar, broar mm. Byn kunde också gemensamt ansvara för omvårdnad av äldre byinvånare, indelta soldater (rote) mm.  Läskunnighet: Endast den som kunde läsa fick konfirmeras, begå nattvard och gifta sig.  Obesuttna

1700-tal

Växande grupp egendomslösa, bosättningar i utmarker och bygatornas utkanter Torpare, backstugusittare, inhyseshjon.  De hade otillräckligt med jord, kreatur, redskap och utsäde för att livnära sig.  Hantverk och lönearbete.

Torpare

På 1500-1600-talen var torp små familjejordbruk som tagits upp på en äldre bys eller gårds utmarker.  På 1700-talet ny betydelse av torp; icke mantalssatta, skattlagda bebyggelseenheter. Torpet kunde inte ägas av sin brukare. Det hörde till ett säteri, bruk eller större gård som ägde marken där torpet låg. Torparen betalade lega för torpet, torpskatt och dagsverken. 

Torp

Genomsnittlig areal omkring 0,4 - 1,2 hektar. Torpare hade ofta 1-2 kor och i skogsbygd ibland en häst (för att kunna köra i skogen eller använda även i dagsverkesarbete på huvudgården. Byggnader bostadshus, fähus, stall och lada (som en mycket liten gård).

Torpare var nästan alltid gifta. För att klara sysslorna som ålåg torparen hemma på torpet och hos makägaren krävdes nog två vuxna personer. Eftersom torpet sällan gav föda för fler än två vuxna började torparbarnen tidigt arbeta (ofta som lillpiga eller lilldräng redan i 10-12-årsåldern. Vid 14-15 års ålder ansågs de fullt arbetsföra.  Backstugusittare och inhyseshjon

Ofta änkor eller änklingar, tidigare torpare, barnlösa. Backstugorna byggdes ofta på byns allmänning, med en jordplätt på 1/2 tunnland till (motsvarande en tredjedels fotbollsplan i vår tid). Backstugusittarne odlade lite nyttoväxter men måste utföra hantverk o slöjd som ex.vis spinna ullgarn, binda kvastar, tälja räfspinnar.  Periodvis måste backstugusittarna förlita sig på allmosor eller tiggeri. Inhyseshjon var fattigt folk som bodde inhysta hos bönderna utan att vara släkt med gårdsfolket eller tillhöra det ordinarie arbetsfolket på gården.   De obesuttna var tvingade att ta tjänst. Den som inte kunde försörja sig genom eget jordbruk, hantverk, förmögenhet eller fast anställning riskerade bli betraktad som "försvarslös" eller "lösdrivare" och kunde bli tvångsutskriven till armén eller satt i tvångsarbete (ofta på ett fängelse).    Soldater  Indelningsverket inrättat på 1680-talet. Bönderna i varje landskap skulle bemanna ett regemente, som regel på 1200 man. Bördorna fördelades mellan bönderna genom att gårdarna, beroende på storlek, delades in i rotar. Två hela mantal utgjorde en rote och roten skulle hålla en soldat med torpmed jord, utsäde, hö och ved samt hjälp med dragare till åkerbruk och körslor. Soldatövningarna pågick vanligen någon månad per år. Den övriga tiden skulle soldaten (om det inte var krig) odla och i så hög grad som möjligt vara självförsörjande. Många soldater livnärde sig också på kompletterande hantverk som skomakeri, skrädderi, garvning, slakt och snickeri samt dagsverken hos bönder mm. För att underlätta för dem att använda sig av dessa kompletterande försörjningskällor befriades soldaterna från de restriktioner som  annars fanns mot att bedriva hantverk på landsbygden.

Ståndspersoner

Adeln, (omkring år 1750 ca 0,5 % av befolkningen i Sverige) hade rätten att äga skattebefriad frälsejord och ta upp skatten/räntan från bönderna som brukade den.

Präster, (med sina familjer en knapp % av Sveriges befolkning) hade boställen (prästgårdar och komministerboställen) och hade dessutom rätt at ta ut olika avgifter från sina församlingsbor. Adel och präster levde alltså huvudsakligen av det överskott som producerades av bönder.  Ofrälse ståndspersoner (Borgare i städer, bruksägare, kungliga ämbetsmän m fl som inte var adel eller präster uppgick till cirka 2%) Totalt fanns alltså i Sverige omkring 1750 3,5% av befolkningen som var ståndspersoner. Bofast adel saknades nästan helt i Norrland, Dalarna, Norra Värmland och på Gotland.  Frälsejord och gods

Säterierna var i regel kärnor i godsbildningar. Ett säteri med underlydande bondejordbrukade gårdar utgjorde tillsammans ett gods där säteriet var huvudgård.

Omkring 6% av det totala mantalet i Sverige var från 1700-talets början säteri. Fram till år 1723 kunde endast adelspersoner äga säterier.

Ypperligt frälse med säteri, nästan helt befriade från skatter på jorden. Adelsmännen levde  gott på stora säterier (herrgårdar och slott) med sina stora hushåll. Förutsättningen för att en gård skulle få kallas säteri var i slutet av 1600-talet att den ägdes av adel, att dess jord hölls i god hävd, och – det avgörande kriteriet – att den var ståndsmässigt bebyggd. Säteriets byggnader måste alltså till storlek och utförande tydligt avvika från bondebebyggelsen ( te x gm s k säteritak).

Kreatursskötsel extra viktig på säterierna (jämfört med åkerbruk). Levande kreatur som gick själva var lättare att transportera än t ex spannmål. Lönsamt med slaktdjur och mejeriprodukter. Kreatursskötseln krävde stora ängs- (för att få hö) och betesmarker.

Exempelsäteri: Äsplunda i Närke 1782: 66 landbönder/frälsebönder, 8 torpare. Ur jordebok: "Från mitten av mars till början av juli togs från varje underlydande landbogård ut två till tre dagsverken per vecka, beroende på gårdsstorlek. Från början av juli till slutet av augusti var bönderna fria från ordinarie dagsverken, men gårdarna fick sig i stället tilldelade visa ängar och åkrar, där höet respektive spannmålsskörden skulle bärgas för herrgårdens räkning. Från slutet av augusti återgick man till det veckodagsreglerade dagsverksuttag som gällt under våren och försommaren, men från sent i oktober fram till mitten av mars sänktes uttaget till ett dagsverke i veckan från alla bondgårdar.  En inspektor och ibland dessutom en rättare, övervakade driften på godset. På Äsplunda skulle frälsebönderna ombesörja att spannmål fördes till Bergslagen för försäljning. De skulle hugga och köra ved, köra timmer till husbyggnad, göra resor till städer i närheten, arbeta i trädgården, slå tegel, ta upp rovor, tvätta och klippa får, hacka kål, plocka och bereda lin samt spinna. En gård på ett halvt mantal fick utföra dubbelt så mycket arbete som en gård på ett fjärdedels mantal.  Frälsetorparna "betalade" nästan hela sitt arrende/torplegan med dagsverken. Torparna var godens "allti i allo" och "servicepersonal". 

Boställen

Krigsmaktens befäl och statliga ämbetsmän (t ex landshövdingar, landssekreterare, kronofogdar, häradsskrivare och länsmän)  bodde på boställen på kronans jord.  Militära, civila och kyrkliga boställen uppgick tillsammans tilca 6% av all jord, alltså lika mycket som adelns jord. Boställena brukades vanligen direkt i innehavarens regi, med "anställd" arbetskraft, drängar och pigor, torpare m fl.   Bondesamhällets "kretslopp":  Djur behövs för att dra plog och harv, djuren ger mjölk och kött, hudar, ull och skinn till kläder. Djurspillning ger gödning till åkrarna. Ängarna ger hö och bete. Även i skogen finns bete. Skogen ger också material till hus och redskap. Åkrarna ger spannmål. Matrester till gris och höns. Häst (och oxe) behövs för foror, åkerbruk, skogsbruk och transporter...  Boskapen gick fritt och sökte bete där den kunde. Växande ängsgräs som skulle bli vinterhö, säd och andra grödor måste fredas för djuren. Åker och äng inneslöts genom hägnader och stängsel – inägor. På 1700-talet var hägnader mycket kostnadskrävande.  Tegskifte - olika slags jordar, stor marksplittring för att ge "rättvisa" åt byns bönder. Ägoslag: inägor och utmark åker och äng träda och besådd åker När hö- och spannmålsskörden var bärgad blev också ängen och åkern allmän betesmark. Fast säden som växte upp på bondens teg var hans egen, så tillhörde gräset som växte upp efter skörden det byalag som bonden ingck i. Rytmisk växling åker-äng, spannmål-hö, privat-gemensam genomsyrade byns hela sociala liv.  Bygge av sockenmagasin för att förebygga hungersnöd vid missväxt, samarbete melllan byastämmor och sockenstämma-kyrka. Sockenmagasinen fungerade som låneinrättningar varifrån spannmål lånades ut mot ränta.  Åkerns växter  Före 1800 Odling av säd, bovete, ärter, lin och hampa Rotfrukter och kål i kålgårdar (trädgårdar), rotfrukter också på svedjor.  Vete (höstsäd) - attraktiv brödsäd, svårodlat.  Odling i slättbygder i landets mellersta och södra delar.  Råg (höstsäd) - tåligt sädesslag, omtyckt som brödsäd, låter sig jäsas ( t ex till mjuka limpor eller rågkakor). Odlades främst i Mellansverige, på Östsvenska slätter och i Skåne.  Korn (vårsäd) Under medeltiden den vanligaste brödsäden. På 1700-talet utkonkurrerad av råg. Sexradigt korn till bröd. låter sig inte jäsas. Odling i norra Sverige (korn är det härdigaste sädesslaget) och i Västsverige.  Tvåradigt korn till (malt) öltillverkning. Odlades främst på Gotland, Öland och Skåne.  Havre (vårsäd) - minst värdefullt - stark utbredning i Västsverige p g a bra fodersäd främst för hästar. Havre kunde inte jäsas, användes till tunnbröd.  Bovete - frön från växt som är släkt med rabarber, ca 5 mm långa frukter som mals till flingor eller mjöl. Saknar gluten. Vanligt i Sverige fram till ca 1920, särskilt i Skåne, till gröt.  Sockerbetor (1800-tal) I äldre tid (1500-1600-tal) var importerat rörsocker en lyxvara, medicin, krydda samt för jäsning och konservering. 1700-tal i konfektyrer, bakverk och som sötning i te och kaffe.  1800-tal kom betsocker, odlat i Sverige från 1880-talet. 1883 bildades Skånes Sockerfabriks AB. På 1890-talet var Sverige självförsörjande på socker. 1907 bidades Sockerbolaget AB.     

Potatis -

1730-tal och framåt, försöksodlingar på herrgårdar. Från ca 1820-tal i hela Sverige som ersättning för spannmål (särskilt under nödår). Billigt och lättproducerat livsmedel.

"Skulle denna rotfrukt någonsin i någon del av Europa ... bli folkets allmänna och mest omtyckta föda ... skulle samma mängd jord kunna uppehålla en mycket större folkmängd; och om arbetarna allmänt föddes med potatis skulle ett större överskott återstå sedan all materiel och allt arbete har ersatts." (Adam Smith, Wealth of Nations 1776)

Viktig råvara för brännvinsbränning från 1820-talet - ökande brännvinsproduktion.

Potatis gav bättre avkastning per åkerareal och kunde livnära minst 2,5-3 gånger så många människor som spannmål på motsvarande areal. Den sattes senare och skördades senare än spannmålet så den kompletterade åkerbruket för bönder och torpare.   Boskapsskötsel från extensiv till intensiv  1820-1870 ökad åkerareal från 1870 ökad avkastning per enhet 1850-1900 inriktning mot spannmålsproduktion 1900-1950 mot animalieproduktion  Slåtter - i skogsbygder var det ängsslåttern som var viktig (gav vinterfoder till kreaturen) Spannmålsskörd - fram till början av 1700-talet med skära (av tradition kvinnligt redskap) Från 1700-talet med lie, som blev ett "manligt" redskap som underlättade skördearbetet .  1700-tal 30 dagsverken att skära med skära skörda och med slaga tröska ett ton säd. 1750-tal 20 dagsverken att med lie slå och slaga tröska ett ton säd. 1880-tal  8 dagsverken att med häst, slåttermaskin och tröskverk skörda, tröska ett ton säd. 1920-tal  2 dagsverken att med slåttermaskin och eldrivet tröskverk skörda ett ton säd. 1990-tal ett par timmar att skörda och tröska ett ton säd.  Linné skrev: Arbetet med handskäror "kostar på gummornas rygg men spiller dock mindre (än vid skörd med lie)".  Tröskning med slaga. En tunna spannmål per 1-2 mansdagsverken. Tröskning  i ottan, ofta arbetslag om fyra man, när det var kyligt eftersom kärnorna lättare lossnar vid kyla.  Malning och kvarnar  Gnidsten, mortel, handkvarn. Från medeltiden, tullkvarnar (som var beskattade av Kronan). Reglering från stat/skatter som erlades i samband med att man kom med säd för malning. Kvarnfärder återkommande inslag i hushållets arbetsrytm. Vattendrivna kvarnar, skvaltkvarn (med enkelt liggande vattenhjul) eller hjulkvarnar (med vertikalt stående vattenhjul kopplat till horisontell axel som vrider malstenarna). Väderkvarnar dyra att uppföra men med större kapacitet stubbamöllor, där hela kvarnen vreds i rätt vindriktning eller holländare, där endast hättan vreds och byggnadskroppen under var fast. Ångkvarnar med valsar från 1890-talet, byggdes i städer och blev ett led i livsmedelsindustrins separation från jordbruket.

Konsumtionsökning 1870-1913, från 15 till 52 kg vete per person och år! År 1990 fanns det 18 kvarnar i Sverige.  Kreaturen  Kreatur som rörligt kapital - gick att sälja. Ordet FÄ användes under medeltiden både i betydelsen nötkreatur och egendom.  Som dragare, korta odlingssäsonger där varje bonde behövde tillgång till egna dragdjur för exempelvis plöjning.  Hästar, dragare, mer allsidigt användbara än oxar, men krävde mer och bättre foder, gärna havre. Mycket mindre än dagens hästar, som "stora" räknades hästar med mankhöjd på ca 120-140 cm. Hästen vandes vid arbete från fyra års ålder och ansågs fullt arbetsför från sex års ålder. Starkt skambelagt att äta hästkött. Hästslaktare "rackare" personer med lågt anseende.

Mest hästar i Skåne, Mellansverige och på Gotland.

Oxe - en kastrerad tjur. Halvvuxna oxar kallades stutar. Såldes som dragare, starka, sega, envisa. Utfordrades med hö och halm. Både dragkraften, kött och hudar var värdefulla på oxarna. Stor åtgång på oxar i järnhantering Bergslagen. Norr om limes norrlandicus få oxar.   Kor - gav mjölk (smör ost) och så småningom kött. Halvvuxna djur av honkön, kvigor, fram till dess de kalvat (skedde på 1700-talet när  kon var cirka fyra år). Efter kalvningen började kon mjölka (på 1700-talet cirka 600 kg mjölk per ko och år, varav en tredjedel gick åt till kalven). Nutida kor ger ofta en avkastning på omkring 8 000 kg per ko och år.   Större delen av mjölken användes till mejeriprodukter, främst smör (en viktig handels- och exportvara). Mest kor  i norr minst i söder.   Mejeri Smör - viktig exportvara, kunde bytas mot kontanter, symbol för rikedom 1700-tal "Holländerier vid storgods"  Småkreatur  Fåren gav ull, lammkött, skinn och hudar men hade också på 1700- och 1800-talen betydelse som mjölkdjur.  På en vanlig gård fanns ofta ett tiotal får. Getter var mindre vanliga på bondgårdarna men fattigt folk kunde hålla sig med en get och i Norrland var getter vanligare. Får och getter måste skyddas av vallhjon (ofta unga flickor) för vilda djur som de inte kunde försvara sig mot. Det var förbjudet att anlita pojkar som vallhjon p g a risken för tidelag. Grisar Svin hölls för köttets skull. Levde på ollon, nötter, gräs och köksavfall.  Fäbodväsende - norr om limes norrlandicus även kallad "Fäbodgränsen". Genom att låta korna beta på skogen och på bete långt från gården kunde man hålla fler kor än eljest. Mjölken omvandlades genast av fäbodstintor till mejeriprodukter. I Dalarna och i Hälsingland hade man ett system med två fäbodar där kreaturen vistades under olika delar av sommaren, hemfäbodar och långfäbodar. Vid hemfäbodarna fanns ofta inhängnade ängsmarker som slogs under sommaren varefter höet fraktades hem till gården under vintern.  För bönderna var vintern en period då man inriktade sig på att få kreaturen att överleva till nästa senvår då de kunde släppas ut på bete igen (ofta sista april eller 1:a maj).

Jakt

I Syd- och Mellansverige Regalrätten - kungens ensamrätt till jakt på de s k högdjuren; hjort, rådjur och älg. I norrland fri jakt. Älg och bäver viktiga. från 1789 - bönder fick rätt att jaga på den mark de själva ägde!  Rovdjur- björn, järv, varg, lo fria för jakt och fångst. Övriga djur som jagades - mård, utter, hermelin, hare, grävling, iller, ekorre, säl och fågel.  Hudar och skinn viktiga handelsvaror, t ex älghudar, rävskinn, bäverskinn+horn och ben, fjäder och dun.  Jaktmetoder - grop, stock, snara, nät, spjut, sax, bössa, drev.                  Fiske  Husbehovsfiske - insjöfiske - abborre, bädda, braxen, sik kräftor (såldes till herrgårdar och i städer) ål Älvar - lax  Östersjön - torsk söder om Ålands hav. Norr om Kalmar/Öland - strömming  Saltad strömming/sill fattigmans/folkets mat sedan medeltiden.. Strömming ca 20 cm, sill ca 40 cm  Söder om Kalmar/Öland - sill Sillfiske medeltid: Skanör-Falsterbo 300 000 tunnor saltsill/år i 40 olika kvaliteter. 1556-1587 600 000 tunnor sill/år. 1747-1808 Sill i Bohuslän. Stilltrankokerier - oljla ur sillen - 20 miljoner liter per år - till gatubelysningars lampor och inom läderindustrin. Skräpet kastades på havsbottnen och förstörde livsmiljön - sillen försvann. 1877-1904 åter sill i Bohuslän. Sillinläggningar. Konserveringsindustri. Export Tyskland-Ryssland. Inslag på smörgåsbord.

Städer Stadsbefolkning ca 10% av Sveriges befolkning från 1600-tal till 1850. Stockholm 55 000 invånare (40% av landets stadsbefolkning!) I övriga städer var 1000 invånare det genomsnittliga. Städernas befolkning var i stor omfattning sysselsatta med jordbruk jämsides med stadsnäringarna handel och hantverk. Borgarna hade ko, gris och höns, trädgårdstäppa och åkerlapp och var delvis självförsörjande på livsmedel. Handel och hantverk på landsbygden var egentligen förbjudet men landet var för glesbefolkat för att ett sådant förbud skulle fungera. Hantverksproduktion (skräddare, skomakare, smeder) och handel på landsbygden fortsatte att bedrivas. Varor som fördes genom stadsportarna belades med tull. I städerna fanns mer avancerade hantverksprodukter (silver- och guldsmeder, kopparslagare, färgare, garvare m fl). Rika handelsmän i städerna ägde ofta stora gårdar som låg i stadens närhet, vars livsmedelsprodukter avsattes i staden.  I Bergslagen köpte bruken stora mängder spannmål från jordbruksbygderna.  Under 1700-talet ökade Sveriges befolkning från 1,4 miljoner till 2,4 miljoner människor.   

1800-tal

Om en ny tid Jonas Stolt 1870:

"Om en lärd man, som steg ned i graven 1820, nu kunde vakna upp, så skulle han icke låta övertyga sig, att han vore i samma värld som då, ty hus och gårdar, åkdon, klädedräkter och alla övriga ändringar skulle så förbrylla honom, att han kunde tro sig vara galen eller alltsammans en synvilla. Om han komme in i en handelsbod, skulle han icke begripa, huru så många fabriksvaror kunde åstadkommas av människor, utan tro att det vore framkallat genom trolleri... och finge han se bantåget rusa fram, så skulle han tro, att mörksens furste vore uppstigen på jorden för att skrämma ihjäl folket."   Mellan år 1800 och 1870 ökade befolkningen till 4,2 miljoner (nästan en fördubbling!) Orsaken var främst sänkt barnadödlighet, lång fredsperiod från 1814 samt införande av smittkoppsvaccin – och potatisen!.  Snabbt växande grupp obesuttna på landsbygden. Snabbt växande städer - allt mer beroende av livsmedelsförsörjning utifrån landsbygdens bondeprodukter. Stigande livsmedelspriser.   Ökande klasskillnader mellan bönder och obesuttna, mellan bönder och tjänstefolk (särskilda pig- och drängkammare, tidigare hade tjänstefolket levt samman med bondefamiljen. Obesuttna utan jord var fram till 1880-talet tvingade att ta tjänst.  Jordbruk på modet hos Europas välbesuttna. Kunde drivas som vinstgivande företag.  Vid mitten av 1800-talet ägde bönderna 59% av den mantalssatta jorden i Sverige, adeln 17%, kronan 11% och ofrälse godsägare 12%.  Med enskifte och laga skifte under 1800-talet splittrades byarna och byastämmorna/byalagen försvann.  Nyodling - åkerarealen 3,5 gånger så stor 1870 som 1700.  Utdikning av våtmarker, sjösänkningar. Ökande mjölkavkastning, från ca 600 kg år 1800 till drygt 1 000 kg år 1870. Ökande foderproduktion, växelbruk, potatis (som foder), avel. Ökande korntal - växtförädling  Systematisk avel och växtförädling först under senare delen av 1800-talet, på säterier och större egendomar. Högmjölkande svart-vit låglandsboskap och utländska svinraser blev vanliga i Skåne från 1800-talets mitt.  Vid 1800-talets slut - bönderna hade större ekonomisk och politisk makt, de ägde  två tredjedelar av jorden (jämfört med 1/3 år 1700).

Ordet bonde, som definierat klass och stånd, byttes under senare delen av 1800-talet mot hemmansägare, hemmansbrukare eller lantbrukare.   Ståndsriksdag upplöstes och ersattes år 1866 av en tvåkammarriksdag. Röstreglerna gynnade jordägande vilket gav bönderna stor makt. Årtiondena efter 1866 brukar betraktas som de svenska böndernas storhetstid.  Ordet bonde på 2000-talet, yrkestitel.

Mekanisering och industrialisering  Maskiner kunde utföra arbetsmoment som tidgare utförts av människor. Ångmaskiner. Handspinning och handvävning konkurrerades ut av maskintillverkade varor. Tröskning och skörd mekaniseras. Skördemaskiner skaparade arbetskraft och tid. Efterhand blev det mer och mer ont om jobb på landsbygden. Bisysslor med hantverk och slöjd för avsalu konkurrerades ut av maskintillverkade produkter.  Åtskilliga människor  (mest unga) tvingades så småningom söka arbete inom industrin som fanns i städerna eller emigrera till USA.  Hushållningssällskap i nästan hela Sverige omkring 1815, med stark anknytning till landshövdingarna (innebar myndighetskontroll), var intresseorganisationer för jordbrukare, styrdes länge av ståndspersoner. Samlade in statisktiska uppgifter. Nya stadgar 1848 med ökat bondeinslag. Ekonomi genom att sällskapen fick 20% av de medel som flöt in från avgifter på brännvinshandeln i landet. Ansvar för att samla in uppgifter om jordbruket. Från 1865 underlag för riksomfattande jordbruksstatistik, utgiven av nyinrättat Statistiska centralbyrån. De nya hushållningssällskapen satsade på stöd för ny teknik och nya jordbruksmetoder, växtförädling och avel, plöjningstävlingar, ökad kunskap.  Behov av nya utbildningar, Lantbruksskolor. Lantbruksinstitut. Degeberg i Västergötland 1834,  för storjordbrukare, godsförvaltare, rättare och andra som skulle leda arbetet på godsen. Vanliga bönder uteslöts genom intagningskrav (motsvarade gymnasium).  Lantbruksskolor i alla Sveriges län mellan 1840 och 1862, ofta på initiativ från Hushållningssällskapen, fortfarande för överklassens söner.

Från 1867, lantmannaskolor, vinterskolor för bondsöner, teoretiska kunskaper,. Senare även för bonddöttrar, husmorsutbildningar. Nära knutna till framväxande Folkhögskolor.

1830-tal import av köttdjur från England, Schweiz, Holland, ökad avkastning och fetthalt. "Det löpande bandet, sinnebilden för modern storindustri fick sin första användning inom köttpackningsindustrin i Cincinatti Ohio, USA på 1860-talet. 1860-tal Handelsförbud på landsbygd upphävs Lanthandlare. Järnvägar, nya orter, samhällen, kyrkans makt minskas, resande, järnvägshotell/ restauranger, pensionat, kurorter... 1870-tal Fotogenlampor, järnspisar, köttkvarnar, husmanskostens tidevarv. 1880-tal separatorer skiljde grädde och mjölk      bageri, mekanisk degblandare och tunnelugnar med rörlig botten.      Ölbryggerier "Tyskt öl" - "Pilsner" underjäst (tidigare "Svensköl" - överjäst som blir grumligare). Naturvetenskapligt tänkande inom livsmedelshantering (från kvinnlig till manlig sfär). 1897 slakthustvång i städer Bondekooperativa andelsmejerier flest år 1900 (1700 st) elektricitet, telefoni 1930-tal teknik, hygien, "vita rockar", livsmedelsnäringen vetenskapliggörs    mjölkbilar - stora mjölkkannor till andelsmejerier.     producentkooperativa slakteriföreningar.

Statare  Omorganisation på säterier o storgods, frälsebönder avhystes, ersattes av helårsanställda lantarbetare statare (stat = naturalön) särskilt i Östsveriges slättbygdsområden. Man och hustru i arbete. Kvinnorna var ofta mjölkerskor och mejerskor.    Årlig stat 1845 enligt lexikon 1845: För mannens arbete:440 liter korn, 18 liter vete och lika mycket ärter, 26 kg sill, 50 kg strömmning, 8,5 kg fläsk, 32 kg kött, 8,5 kg salt, 150 liter potatis, 150 liter kålrötter, 30 kålhuvuden, 0,6 kg humle samt dagligen 0,65 liter skummad mjölk och lika mycket oskummad mjölk. Samt penninglön  motsvarande värdet av fyra tunnor råg. Hans hustru fick motsvarande 75% av mannens stat i lön för sitt arbete.  Ur landshövdingeberättelse från Stockholms län ca 1830:

"...all jord hörer till herrgårdarne, vilkas ägare beklagligtvis tänka alltför ofta uteslutande på egen vinning.... De hava från sina gårdar förvisat alla landbönder och torpare, och begagna endast statfolk och drängar."  1867-68, de sista nödåren. År 1869 emigrerade 45 000 människor (det skulle så småningom bli drygt en miljon svenskar som utvandrade till Amerika).  Efter 1870 högkonjunktur inom jordbruket med hög efterfrågan och höjda dagsverkslöner.  Allt fler obesuttna Torpare, mellan 1750 och 1800 ökade antalet torpare från 28 000 till 65 000. År 1850 var de 97 000 Backstugusittarna och inhyseshjonen var 1850 fler än torparna (och arbetade ofta som lantarbetare). Dessutom hantverk o slöjd, tillv årder, yxor, liar, laggkärl, träskor, hjul, kistor, bastrep, sömnad, stickning, vävning mm. Skogsarbete, sågning, huggning mm.    Utveckling mot industrialism  Trävaruexport från Norrland från mitten av 1800-talet.   Omfattande nyodling. Ökande användning av järn i plogar, harvar och andra redskap. Tidigare tillverkades redskapen huvudsakligen i trä och andra material som kom direkt sfrån naturen och man var självförsörjande även med redskap. Under 1800-talet blev det allt vanligare att man köpte sig redskap som tillverkats på något järnbruk eller annan manufaktur.  Kolonisation av Lappland, bönder tog upp gårdar där Samer tidigare varit ensamma om naturens gåvor.

Utveckling mot centralstyrning, skrivna och tryckta dokument ersatte sedvänja, muntliga överenskommelser och byalag/bystämmor.

Nya byar p g a järnvägen - Stationssamhällen. Utbyggnad av kommunikationer  ledde till ökad råvaruexport, men också att inhemsk tillverkning av konsumtionsvaror till stor del konkurrerades ut av importerade industrivaror. Vissa sektorer som stimulerades av export blev abnormt förstorade medan den egna produktionen för den inhemska marknaden krympte. De inkomstökningar som exporten bidrog till, stimulerade utvecklingen av en inhemsk industri med avsättning på hemmamarknaden (brännvinsbränneriernas produktion på 1860-talet motsvarade hela trävaruexportens). Den råvarubetonade exporten byttes mot mer bearbetade produkter, inte minst verkstadsprodukter.

De nordiska länderna var den europeiska utkantsregion som genomgick den starkaste ekonomiska utvecklingen. Landsbygden dominerades av självägande bönder på medelstora jordbruk, vilket gynnade utveckling och anpassning (exempelvis när efterfrågan ändrades från spannmål till animalier). Möjligheten att investera gynnades genom att breda folkgrupper med arbete i industrin fick del av ökad ekonomisk välmåga. I stället för att som i Öst- och Syderuropa gynna en liten överklass, som framför allt efterfrågade lyxvaror, ledde välståndet som genererades av den svenska exporten till efterfrågan av jordbruksmaskiner, järnspisar, rödfärg, porslin, kläder, cyklar o s v. Därmed kunde en inhemsk industri med inriktning på hemmamarknad utvecklas.   

Industrialism – Omvälvningarnas tid 1831första banken Skånska privatbanken 1842Allmän folkskolestadga 1845kvinnans arvsrätt jämställd med mannens 1846Kvinnor får rätt att driva hantverksföretag 1846Skråväsendet avskaffades 1849Den första ångvisslan i norrländska sågverk 1855spö- och risstraff avskaffades 1856Järnvägar, frimärken, postgång 1858Ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder 1858religionsfrihet - konventikelplakatet avskaffades 1862kyrkoherden inte längre självskriven ledare av sockenstämman 1864Fri handel på landsbygden 1866 ståndsriksdag ersätts av tvåkammarriksdag  Skiftesreformer  De gamla tegskiftena hade haft riskminimerande effekter, men med bättre kommunikationser (järnväg) kunde man till allt lägre kostnader transportera spannmål från överskottsområden till underskottsområden. Dessutom ökande tegsplittring vid nyodling och hemmansklyvning. Det ökande antalet obesuttna gav bönderna tillgång till lönearbetskraft och gjorde dem mindre beroende av samarbete vid skörd och slåtter.  Skiftesreformerna var alla; Inintierade av centralmakten i rationaliseringssyfte  med avsikt att förenkla ägostrukturer under myndigheternas kontroll med hjälp av utbildade lantmätare.  Reformerna ledde till en process där bygemenskap mellan relativa jämlikar ersattes av arbetslag med bönder och obesuttna med en tydligare klassindelning.  Ökande spannmålsodlingar gav behov av hägn runt åkrarna. Så småningom blev det enklare att hägna in marken där djuren betade.   

I Sverige i tre faser  1) ca 1750-1800, storskifte, idé från Jacob Faggot, m insp fr England. En jordägare kunde ansöka om skifte och då tvingades bygrannarna gå med på att byn skiftades. Storskiften genomfördes mest i mycket uppodlade områden Upplands, Östergötlands och Malmöhus läns slättbygder samt i skogsbygder.  Enskifte och laga skifte - variationer på samma tema. Idén att varje brukningsgård skulle ha sin mark samlad huvudsakligen på ett ställe. Dessa skiften innebar att de gamla byarna med tät gemenskap och stort samarbete upplöstes.

2) ca 1800, enskifte i delar av landet, start vid stora gods i sydvästra Skåne. Rutger Macklean, friherre på Svaneholms slott i Skurup. Under hans gods fyra stora byar med upp till 50 landbönder samt ett 40-tal torp.  Godset skiftades på 1870-talet, till 73 jämnstora jordlotter om 20 hektar åker, 4 hektar äng och 1 hektar trädgård. Dessutom bildades ett 60-tal torpenheter. Dagsverkesbetalningen ersattes av penningarrenden. En del av huvudgårdens jord lades ut i fem så kallade avelsgårdar eller farmer, större än vanliga jordbruk och skötta med hjälp av tjänstefolk. Efter skiftet kunde jorden brukas mer rationellt, intensivt och effektivt. Enskiften skedde endast i Skåne, på Öland och i delar av Skaraborgs län.

3) från 1827, laga skifte i nästan hela landet (utom Dalarna). Laga skifte skedde mest kring 1830-1860-talen.   Det räckte om en bydelägare ville ha skifte, för att det skulle genomföras. Utmarker skiftades samtidigt med inägor, en nyhet jämfört med storskifte och enskifte. Laga skifte skedde på hemmansdelsnivå i hela landet. Utflyttningstvång, drabbade ganska stor del av bönderna.  Skiftets kostnader? Ett exempel från fyra Östsvenska byar som skiftades 1860, kostnaden var 700 kr, motsvarande 14 kor eller 80 tunnor råg (alltså rätt dyrt!)  Torpare, backstugusittare och andra obesuttna hade inga rättigheter som tillvaratogs i skiftet. Nya husplatser och behov av snabb odling ökade efterfrågan på arbetskraft och arbetsmarknaden för  lönearbete ökade. 

1950-2000  Kylskåp, frysar, hushållsmaskiner, microvågsugnar Hemmafruarna övergår till lönearbete - utbildning-yrkesliv Barnomsorg-dagis utvecklas Svenska folket köper bil Utvidgade semestrar - ökat resande  Varuhus och köpcentra utvecklas Köpkort, medlemskort i olika livsmedelskedjor Snabbmat, halvfabrikat, frystorkat, MacDonalds Livsmedelsindustrin fortfarande med regional anknytning och svenska ägare, men ofta rikstäckande produktions- och försäljnings- distributionsnät. Förändras från ca 1990. Skånelimpa kan bakas av amerikanskt mjöl i norrland och säljas i butiker över hela landet. Datummärkning.  Allt fler människor går ut och äter lunch. Rikskuponger. Småkrogar blir allt mer populära. Invandring. Flyktingströmmar. Charterrresor, ökat ungdomsresande, tågluffning mm. Kinarestauranger, pizzerior, etniska restauranger, nya matinfluenser Ökat fritidsutbud som splittrar gemensamma familjemåltider. Skillnaderna mellan vardagsmåltider och festmåltider ökar. Människornas kunskaper om hantverket "laga mat och baka" minskar. Allt fler går ut och äter middag på krogen. Ny nyfiken syn på vin och alkohol, ökat vin- och ölkunnande. Restauranghögskolor. Kockar på teve. Mannen i köket. Flod av kokböcker.     

Källor    #Lena Hellström och# Rikard Tellström - från min tid vid Restaurangshögskolan i Grythyttan

utifrån kursen Måltidskultur.